Mina vänner, mest Magda och Anna, säger ganska ofta ganska dumma. Eller smarta (beror på hur man ser på det), filosofiska saker. Jag tänker alltid att jag ska skriva upp dessa saker, i en bok eller något. Så jag ska nog börja med det..
Exempel:
"Allis, kan inte du hålla i ett chips så får jag lukta på det?" - Anna Alnersson.
Hennes förklaring till detta var då att, eftersom hon inte får äta chips just nu, så ville hon att jag skulle hålla i det för hon "litar inte på sig själv".
Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeh okej??? Smart att lukta på det då??
Japp, min telefon som jag skaffade för ca två veckor sen är typ sönder. Japp, jag måste lämna in den. Japp, jag är glad över det. Japp, för jag behöver ju inte direkt kunna ringa med den????
Men jag vill inte.. Har ju massa roliga spel på den. Tror seriöst att spel på telefonen är guds gåva till uttråkade människor. Eller kanske för att se om vi faller för frstelsen, det kanske är en synd?? Så mycket frågor, så lite svar.
Vill spy. Är så sjukligt less. På allt. Samma vardag, samma rutiner. Vill liksom bryta mönstret. Eller göra något drastiskt. Förändring.
Fast samtidigt orkat jag inte göra något. Fast jag vill. Orkar inte städa mitt rum. Orkar definitivt inte plugga. Orkar inte skola. Orkar inte klaga. Orkar inte träna. Haha, orkar inte blogga?? Varför gör jag det?? Orkar inte att vara så fullständigt outhärdligt tråkig.
Jag kan vara jätteglad för att sedan andra sekunden vara jättedepp. Över SMÅSAKER. Det kallas manodepressiv va?
Jag är ledsen över att du dog. jag är ledsen över att jag aldrig fick lära känna dig. Jag är ledsen över att jag inte har några minnen av dig. Jag är ledsen över vad min familj fick genomlida.
Tack och lov för fotografier, annars skulle jag väl inte ens vetat hur du såg ut. Men jag vet inte hur din röst lät. Hur du skrattade eller hur du gick.
Så fort jag tänker på att du någongång hållt om mig när jag var ledsen, torkat bort mina tårar, tröstat mig efter att jag kanske fallit och skrapat knänen så börjar det vibrera i mina lungor, precis som om det ska explodera.
Jag orkar inte tänka på dig och känna enbart sorg. Jag orkar inte med att känna mig så trött men inte kunna sova för så fort jag lägger mig i sängen och det blir tyst så kommer alla tankar, alla känslor. All saknad.
Skulle vilja spola tillbaka tiden till denna dag, och verkligen anstränga mig för att minnas dig. Minnas dig sittandes brevid mig med din arm runt min midja, så att jag inte skulle falla. Jag vill verkligen minnas, för det känns så overkligt. Så långt bort. Känner mig inte hel, känner mig tom.
Jag vet att en del av mig dog med dig den dagen, men också att en del av dig lever kvar i mig.
