Jag är ledsen över att du dog.
jag är ledsen över att jag aldrig fick lära känna dig.
Jag är ledsen över att jag inte har några minnen av dig.
Jag är ledsen över vad min familj fick genomlida.

Tack och lov för fotografier, annars skulle jag väl inte ens vetat hur du såg ut. Men jag vet inte hur din röst lät. Hur du skrattade eller hur du gick.

Så fort jag tänker på att du någongång hållt om mig när jag var ledsen, torkat bort mina tårar, tröstat mig efter att jag kanske fallit och skrapat knänen så börjar det vibrera i mina lungor, precis som om det ska explodera.

Jag orkar inte tänka på dig och känna enbart sorg. Jag orkar inte med att känna mig så trött men inte kunna sova för så fort jag lägger mig i sängen och det blir tyst så kommer alla tankar, alla känslor. All saknad.



Skulle vilja spola tillbaka tiden till denna dag, och verkligen anstränga mig för att minnas dig. Minnas dig sittandes brevid mig med din arm runt min midja, så att jag inte skulle falla. Jag vill verkligen minnas, för det känns så overkligt. Så långt bort. Känner mig inte hel, känner mig tom.

Jag vet att en del av mig dog med dig den dagen, men också att en del av dig lever kvar i mig.